fotografi från ohhellofriend.
Det blir bättre när det blir värre.. men blir det verkligen det? Jag tvivlar. För det mesta försöker jag hålla det ifrån mig men det är oundvikligt att sorgen kommer till mig med jämna mellanrum då tårarna trycker på och vill ut och det till slut inte går att hålla tillbaka. Jag är så glad att jag har världens finaste man som då håller mig sin famn och bara vet att det behöver komma ut. Som lyssnar, förstår och som insisterar på att vi måste åka “hem” till mina föräldrar snart igen trots att det är 8 timmar bort. Jag pratar med min pappa flera gånger i veckan och det är tungt för det blir ju faktiskt aldrig bättre. Mamma med sin ångest, talet som är borta, som vacklar när hon går, lägger sig på golvet och som inte längre kan hålla sig om nätterna. Det hade varit så mycket lättare om jag visste att hon inte var medveten om det… men nånstans där inne finns hon ju, så liten och så ensam.
Hm, jag tror att jag förstår. Du är yngre än mig och har en mamma som är ung. Alldeles, alldeles för ung för denna sjukdom.
Jag är 15 år äldre än dig och jag önskar ibland att min pappa var död. För han bor 40 mil bort och är nyligen diagnostiserad. Han var alkoholiserad men ingen “A-lagare”. Nu glömmer han bort att dricka nu och det är ju bra. Men han har bara mig. Och jag har bara hemtjänsten. Och de känner inte honom. Och har väl ingen större anledning att bry sig särskilt heller. Jag har barn och krävande heltidsjobb och jag älskar min pappa och oron är ständigt närvarande och jag famlar efter det offentligas hjälp men den är så fjär, SÅ packeterad i små fyrkanter. Och det fungerar inte för min pappa som var chef och är stolt – och ensamt är det. Och denna dagliga oro förtär mig. Den går ut över mina barn. Jag kan inte resa 50 mil tur och retur mer än en gång i månanden. Jag kan sköta fars ekonomi, läkarbesök etc på distans vilket jag gör men jag kan inte mer. Jag kan inte vara där när han famlar runt i tilvaron, jag kan ju inte det. Men det känns som om jag borde. Och det är svårt att hantera. Så det är skönt att hitta en blogg som tar upp detta. Att vara anhörig – barn – till någon med demens.
Åh jag önskar jag hade något bra råd att ge. Men jag antar att det är skönt att veta att man i alla fall inte är ensam med den oro som finns där närvarande mest hela tiden. Jag känner igen det där att man ibland önskar att det kunde ta slut.. för att de ska slippa detta lidande. Du säger att du famlar efter det offentligas hjälp.. tyvärr är det väl så att de som skriker högst får hjälp och det är så fruktansvärt orättvist att det ska behöva vara så. Men om du inte har någon annan anhörig som finns i närheten av din pappa så måste det ju finnas någon slags förståelse för att du inte ska behöva ge upp ditt liv som du byggt upp. Ge dig inte, även om det är jobbigt, kräv att få hjälp! Din pappa är värd det bästa.
Tack för värmande svar! Jag jobbar på det. Just nu har han inte svarat i telefonen på 4 dygn, trots flera kontakter med hemtjänsten (som i dagsläget kommer med mat en gång om dagen) för att de ska kolla om det är telefonen – eller något annat ;=) som gör att jag inte får svar. Har väntat i två dagar på att bli uppringd av hemtjänsten men icke. Men som sagt – vi är nya i ruljangsen och jag ska få en personlig kontakt och jag har hopp om att det ska fungera lite smidigare framöver. Tack och ja – det är skönt att veta att man inte är ensam. /Kram
Magdalena:
Jag är i liknande sits som du:
Pappa är nydiagnostiserad och har bara mig, men jag har inte hemtjänsten, utan bara pappa.
Han vägrar hjälp. Det är hårt även för mig som bor 10 min bort från pappa.
Dom förbjudna tankarna finns där, du är modig som kan skriva dom. Det är tufft att yttra dom, att ens erkänna det för sig själv. Jag vågar inte. Inte ännu. Bara erkänna att pappa är “jobbig”.
Du hade inte kunnat göra ngn skillnad ändå om du bodde närmre, Istället är jag stressad varje jäkla dag för jag inte besöker honom eller lagar mat eller så. Hänger över mig. Jag borde. För jag kan!
Men jag orkar inte va mamma åt min pappa. Har valt bort barn för jag inte vill ha det ansvaret nu. Jag är 29 år.
Va glad att du inte bor i samma stad. Det hade bara stressat dig ännu mer.
Vi finns här iaf. Du är inte ensam…
Kram. på dig också Erika. Din blogg rör mig till tårar.
Erika och Catharina!
Det var länge sedan jag var här och jag hade inte uppmärksammat ditt inlägg Catharina. Och tack för din kloka kommentar vad gäller geografiskt avstånd!
Hoppas ni hittar vägar att hantera era resp situationer.
Det är ett jobb i sig att lära sig att hantera denna sorg, ilska och skuld.
Varma hälsningar
/Magdalena