Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Hittade den här lilla filmen via demenscentrums webbsida. Vackert men sorgligt.

I mitten av 1990-talet gifte sig fotografen Judith Fox med läkaren Ed Ackell. Efter tre års äktenskap fick han diagnosen Alzheimers sjukdom. I dag bor Ed Ackell på ett äldreboende men under en lång period tog  Judith Fox hand om sin make i bostaden i Kaliforninen. Samtidigt dokumenterade hon deras vardag med sin kamera.

Annonser

dubbelgångare?

Det är lurigt det här med mediciner, att balansera dem så att en ganska hopplös situation i alla fall blir till den bästa möjliga. En medicin har tagits bort vilket har gjort mamma mycket lugnare och mer närvarande. När jag var hemma i julas fick jag en känsla av att hon inte kände igen mig alls men det verkar ju faktiskt ha förändrats.

Mail från pappa:

Har börjat en ny assistent från poolen som har varit på intro.
Stockholmstjej, bra på att snacka, existerar inga problem med G.
G blev förtjust i henne på en gång, och gick sedan och sneglade och log mot henne.
Vet Du varför??? Jo, hon är väldigt lik Dej.
Hon höll med själv när jag visade kort på Dej.
Var utanför köksfönstret och tittade in och fick en känsla i en 100/dels sekund att Du satt där.
Visserligen börjar närma sej femtio (ser yngre ut), men Det blir ju Du också en dag.
En äldre upplaga alltså för att undvika missförstånd.
God Natt!
Papsèn

fotografi från ohhellofriend.

Det blir bättre när det blir värre.. men blir det verkligen det? Jag tvivlar. För det mesta försöker jag hålla det ifrån mig men det är oundvikligt att sorgen kommer till mig med jämna mellanrum då tårarna trycker på och vill ut och det till slut inte går att hålla tillbaka. Jag är så glad att jag har världens finaste man som då håller mig sin famn och bara vet att det behöver komma ut. Som lyssnar, förstår och som insisterar på att vi måste åka ”hem” till mina föräldrar snart igen trots att det är 8 timmar bort. Jag pratar med min pappa flera gånger i veckan och det är tungt för det blir ju faktiskt aldrig bättre. Mamma med sin ångest, talet som är borta, som  vacklar när hon går, lägger sig på golvet och som inte längre kan hålla sig om nätterna. Det hade varit så mycket lättare om jag visste att hon inte var medveten om det… men nånstans där inne finns hon ju, så liten och så ensam.

You cannot lose your mind, which is your ground of being. However, it is quite possible you may lose your brain.

http://synapticstimuli.com/losing-your-brain/

Mammas tillstånd har dundrat ner i en rejäl nedförsbacke det senaste halvåret. I höstas plockade vi svamp ihop och kelade med lilla hunden.

När vi är hemma över julen vet jag inte ens om hon känner igen mig. Med en tom blick vandrar hon fram och tillbaka, fram och tillbaka i korridoren mellan köket och vardagsrummet. Ibland stannar hon till och söker efter en kram, en smekning över kinden eller en puss på munnen. Det är den lilla glimt av mamma som jag får. Ryckningarna i dörrhandtagen vänjer man sig vid efter ett tag, men inte att hon sparkar med sitt ben mot väggen och gör sig så illa att hon får en inflammation.

Det är nu tre veckor sedan vi lämnade mitt föräldrarhem och läget är ännu värre än tidigare. Min pappa har fått plocka bort det mesta i inredningen. Det står två stolar kvar i köket och köksbordet är utbytt mot ett gammalt bord från farmor. Gardinstången och gardinerna i vardagsrummet är nedrivna. Vårdarna får vara två i taget när min pappa inte är hemma för att klara av hennes utåtagerande. Min pappa har alldeles för högt blodtryck och vi har faktiskt börjat tala lite löst om ett vårdhem. Den där sista instansen som vi lovade varandra att mamma inte skulle få komma till. Saker förändras och det värker i hjärtat.

Svart

Det är snart november, mörkt och jag har ingenting att skriva.

Telefonsamtalen med mamma är ungefär detsamma. Pappa ger henne luren och säger att det är jag.

– Heeeeej lilla gumman säger hon och låter glad.

Jag blir glad och berättar hur dagen har varit, ställer någon fråga….

Tystnad.

Tystnad.

– Hallå?

Mamma har gått iväg och lämnat telefonen till sitt öde.

Jahapp. Hej då. Klick.

Måndagskvällen tillbringades på konserthuset i Göteborg. Det var årets alzheimersdag. Jag blev dock lite besviken. Själva arrangemanget tycker jag är helt fantastiskt och att man uppmärksammar sjukdomen på ett sådant bra sätt. Dock tyckte jag att man kunde ha samspelat föreläsningarna av de olika läkarna/professorerna på ett bättre sätt. Mycket blev återupprepning och vissa gånger alldeles för tekniskt.

Sedan blev jag lite irriterad på den stora mängden kvinnor som förmodligen jobbar inom vården och utnyttjade kvällen till konferens. Många gick när det var en halvtimme kvar av föreläsningarna och det tycker jag är ganska respektlöst även om det kanske blev lite långdraget. Men en stor eloge till alzheimersföreningen för att de orkar dra igång ett sådant stort arrangemang varje år. Jag tror det är guld värt.